En vecka, 2 dagar...

...längre än så är det inte kvar innan vi åker. Men det känns som om det är sjukt mycket kvar att göra innan. Jag antar att jag är ganska bra med på allt skolarbete och liknande, men allting tar väldigt mycket tid och jag blir lite stressad för småsaker.

Snart är det dags att börja packa också. Som tur är så finns det ju flera stycken personer i min grupp som man kan bolla packningsfrågor och packningsångest med. Vore det bara kläder skulle det vara lite enklare, trots att själva kläderna är ett kapitel för sig... Nej, det största problemet är hur mycket man ska ha med av allt, vad man absolut inte kommer behöva, och vad kan man köpa på plats? Börjar få lite ordning i mina anteckningar och en lista över vad som ska packas är på g.

Största problemet är egentligen den sociala biten. Såhär när det börjar dra ihop sig vill man ju hinna träffa alla människor som man har en relation med. Det här är inte enkelt i vanliga fall när det är olika scheman som ska klaffa, men det är ännu svårare nu när det är en miljard ärenden som ska utföras så man vill gärna kunna slå flera flugor i en smäll. Dessutom är det jobbigt att säga hejdå. Jag tror inte jag har fattat än att jag ska vara borta så länge... Än så länge har jag tagit ganska lätt på att inte komma hem förrän i januari. Men nu när man börjar på att verkligen träffa folk för sista gången innan man åker, så känns det som en hel evighet innan man ses igen.

Missförstå mig inte. All stress får mig att hålla fokus på det jag gör och hindrar mig från att tröttna. Att träffa alla vänner så intensivt är som balsam för själen och kommer nog hindra allt för mycket saknad. Jag hoppas det iaf. Jag kommer sakna tv-kvällar, snabbfika, promenader och höst-té. Men jag längtar samtidigt till alla upplevelser jag kommer få i utbyte.

Jag kommer ha fullt upp de närmaste dagarna med skolarbete, packning och umgås med mina nära och kära (förhoppningsvis utan för många tårar) så nästa blogginlägg dyker nog inte upp förrän jag är på plats i Indien.

Simma lugnt