Kerala

Nu ar vi framme i Kerala. Resan har gatt bra utan forseningar eller missoden.
Har tyvarr ingen mojlighet att lagga upp foton just nu men det kommer. Kan bara beratta att stranden ar den vackraste jag sett. Som tagen ur en resekatalog. Havet ar gront, sanden vit och nastan folktom.
Livet ar underbart!

This is India

Så är den då här. Vår sista dag i Varanasi som har blivit ett hem för oss. Att säga hej då är avskyvärt. Det gör ont i hela kroppen och det känns som om hjärtat ska brista. Dels för att vi lämnar de människor som ställt upp för oss bakom oss utan att veta om vi någonsin kommer se dem igen. Det gör också ont att lämna resten av gruppen. Dels för att man avundas dem som har en vecka kvar att stanna i Assi men också för att de blivit som familjemedlemmar efter tre månader tilllsammans. Kommer kännas konstigt att komma hem igen och helt plötsligt få ha ett privatliv. Jag saknar mitt privatliv men jag kommer också sakna den gemenskap som vi har haft på Ganga Mahal. Hur man än mår så finns det alltid någon som lyssnar och förstår, alltid någon att ty sig till. Vi fungerar som en familj ihop.
I alla fall. Det är inte meningen att tråka ut med sorgsna tankar. Indien har varit bra för mig på många sätt. Kanske främst för att man får träna på tålamodet som inte brukar vara min starkaste sida. I Indien är det ingenting som fungerar som man tänker sig att det ska. Tid är ett relativt begrepp, men saker och ting har en tendens att alltid ordna sig.
Så i mitt sista blogginägg från Varanasi tänkte jag bjuda på lite bilder från "mitt" Indien:
Man kan inte undvika att se gatubarnen. Oftast kommer de fram och rycker en i ärmen och pekar på munnen. Vi hade fått stränga förhållningsorder om att inte ge pengar till tiggare i Assi eftersom vi då aldrig skulle bli lämnade ifred. Men eftersom detta varit mina sista dagar i staden (för den här gången) så gjorde jag ett undantag. 100 rupies (motsvarande ca 15 SEK) gav mig de största leenden jag sett på dessa ungar. Sen försökte de såklart få mer pengar men när jag sa att jag inte hade mer ryckte de på axlarna och flinade ganska nöjt.

I Indien tuggar man pan. Pan är en sorts tuggtobak som ligger i ett blad som man tuggar på och spottar ut saften. Smaken är väldigt trevlig om än ganska annorlunda för mina västerländska smaklökar. Mindre trevligt är de röda spottloskorna som man ser överallt.

I Indien åker man Ricksha. Antingen cykelricksha eller autoricksha. Det är ett väldigt trevligt färdsätt och man hinner se väldigt mycket av omgivningarna. Minus för trafikoljudet som är öronbedövande. Konstigt nog kommer jag nog sakna det ljudet hemma i Sverige.

I Indien kan man shoppa. Ofats slänger de fram precis allt de äger på golvet så man verkligen ska få en överblick av valmöjligheterna (som ganska ofta är helt hysteriska färgkombinationer, material och mönster). Det måste ta en evighet för butiksinnehavarna att städa iordning efter varje kund....

Grönsaker köps bäst färska från diverse gatustånd för en billig slant.

Shoppinggatan Godowlia är helt hysterisk och inkastare sliter i en direkt man visar sig. Konstigt nog lyckas man ändå alltid samma i precis samma affär som gången innan. Det går nog bra för den affären som har råd med så många inkastare...

I Indien lagar man oftast mat på golvet. Man sitter på golvet och samtalar, man äter på golvet och ibland sover man på golvet. Ska bli svårt att vänja sig vid köksbordet igen....

I Indien går barnen i skolan. De flesta av dem i alla fall. De flesta skolbarn har också små käcka skoluniformer i enhetliga färger. Mycket trevligt.

På Ganga Mahal busar vi som syskon. Min bikini svävade fritt i luften en morgon när jag vaknade. F hade en "blodig" tampong på sitt rum (färgad med diwalifärg) och det senaste i raden hyss råkade grabbarna grus ut för. Gissa vem som var hjärnan bakom den aktionen... :)

Så det här är mitt Indien. Nästa inlägg levereras från sydligare breddgrader. Men det kan dröja ett tag då vi först har en 60 timmar lång tågresa framför oss och sen ett späckat schema på plats i Kerala.

Puss.

Lucia

I Söndags firade vi lucia i Assi. Vi hade tränat lite innan och hade en hel repertoar av sånger vi lussade med. Fint var det i alla fall.

Sjukt mycket folk var det som tittade och vi hamnade i två olika nationella tidningar.

Kvällen avslutades med glögg och pepparkakor på Amer Bhavan. Trevligt med lite svenska smaker i munnen.

Ett läkarbesök

Som jag tidgare nämnt så har min mage varit lite elak ett tag. Vissa dagar har den fungerat utmärkt, andra dagar har den krånglat och andra dagar har den gjort ont. Varje gång man övervägt läkare så har den mirakulöst varit jättebra dagen efter. Att magen krånglar är inte direkt något ovanligt i det här landet, det får man ta. Efter helgens hindiprov (vilka för övrigt verkade gå ganska bra) så har magen känts lite sisådär. Men igår efter sista provet var den tip-top och jag laddade glatt upp för en trevlig kväll i goda vänners lag. När vi kom dit tog det inte mer än en kvart innan magen började krampa. Ca en timme senare hade det fortfarande inte släppt och jag lämnade kalaset med två andra vänner som också kände ett behov av att gå hem.

Jag tog en värktablett och sen lade vi oss och kollade på film. Det hjälpte inte. Magontet satt i hela kvällen och hela natten. Morgonen tillbringades i mindre bekväma positioner (indisk toa) och i sängen. Orkade mig till slut upp för att ringa läkaren och fick en tid i eftermiddags.

En knapp frukost och en obefintlig lunch senare åkte jag iväg. Fick vänta en stund på min tur. Undersökningen bestod i att mäta blodtryck, puls, lyssna på lungor, väga sig och ligga på en brits och bli klämd på magen samtidigt som man svarade på frågor om man hade ont och hur problemen yttrade sig.

Efter undersökningen fick jag sitta på en stol och invänta min dom. Dr. Mishra skriver länge och väl på ett papper och vänder sig sen till mig och förklarar:

"Du måste ta elektrol (vätskeersättning) flytande i 7 dagar, sen dom här tabletterna två gånger om dagen, de här tre gånger om dagen, de här...."

Summa sumarum: Ingen diagnos fick jag men likväl 9 tabletter om dagen i sju dagar + vätskeersättning och värktabletter att ta vid magkramper.

Tänkte börja imorgon för att underlätta doseringen. Ska nog belöna mig med en värktablett sen om kramperna blir värre. Man måste beundra Indisk sjukvård....

Lägg märke till den jättestora medicinpåsen (den rosa) som kommer vara min trogna följeslagare de närmaste sju dagarna...

Indiskt bröllop

Jag ber om ursäkt för den något sena uppdateringen om bröllopet. De senaste dagarna har gått i hindipluggandets och magkrampernas tecken. Bröllopet avklarades med hjälp av Ipren. Vet inte vad jag fått i mig för skumt, men ont har jag haft. Jaja, det verkar vara på väg åt rätt håll nu i alla fall. Annars får jag besöka magdoktor Mishra på måndag.

Åter till bröllopet. Kl 18 skulle vi vara klara. Att göra sig iordning utan varken elektricitet eller minsta droppe vatten var lättare sagt än gjort, men klara blev vi alla fall. Vi kom till festlokalen, som var mer eller mindre öde. Istället blev vi slussade hem till Vijay och placerade i stolar i trädgården. Där var det ingen som tog nån större notis om oss, men vi blev bjudna på frukt och chai, vilket intogs med försiktighet med tanke på mitt magont. Efter ett par timmar började det kännas ganska segt att bara sitta där och glo. Men då var det tydligen dags att gå tillbaka till festlokalen för att välsigna brudparet. Bruden var jätteung och såg helt förstörd ut. Äktenskapet är arrangerat och i och med bröllopet rycks hon bort från hela sin familj. Inte konstigt att honvar ledsen. Hon var näst intill apatisk och vi övervägde om hon kanske var drogad. Enligt brudgummen är hon 22 men det är svårt att tro när man tittar på henne. Som tur är får hon en väldigt snäll man. Vijay är definitivt en av de bästa personer jag träffat här i Indien och jag hoppas de blir lyckliga när chocken efter bröllopet väl lagt sig. Efter att de mottagit välsignelser så började det dansas hysteriskt på dansgolvet (av enbart män som brukligt är i det här landet). Efter ett tag var det äntligen dags för mat. Ingen självplock eller självservering här inte. Som vanligt blir maten upplassad, men jag lyckades hålla portionerna ganska rimliga ändå. Efter maten var det godkänt att smita hemåt för att börja plugga hindi och ta ikapp vad jag missat på grund av mitt skolk.

Dagarna efter bröllopet har kretsat runt hindiproven. Imorse hade vi prov på ett kapitel som vi fått två dagar på oss att lära in. En lärare från Uppsala var den som höll i den biten. Det var jättesvårt eftersom han inte hade någon som helst aning om våra förkunskaper. Som tur var så var Virendra med och hjälpte till så gott han kunde. På eftermiddagen var det ett skriftligt prov som kändes ganska bra efteråt. Nu är det bara ett muntligt kvar imorgon bitti med Virendra så nu ska jag sätta mig och öva dialoger.

Wish me luck!

Brudparet. De ser inte särskilt lyckliga ut, brudgummen var fruktansvärt nervös och bruden djupt olycklig. Mina varmaste lyckönskningar till dom i alla fall.

Utan ström, utan vatten, med förkylning i kroppen och kramp i magen. Lyckades sisådär ändå tycker jag ;)

Skolk

Idag har jag skolkat från Hindin. Pluggade hela förmiddagen men sen tog det stopp. Är förkyld och tät i hela huvudet, har dessutom ont i magen. Ingen bra början på dagen, som jag för övrigt sett fram emot jättelänge eftersom det är idag vi ska på bröllop. Så jag fattade beslutet att skippa Hindin för att få vila en stund och kanske orka med kvällen istället. Mår lite bättre för tillfället, men det är ett par timmar kvar innan vi ska iväg och allt kan hända (som det oftast gör i det här landet).

Om mitt skolk betalade sig bra uppdaterar jag med bilder från bröllopet imorgon när jag tar en paus från allt hindiplugg jag måste ta igen....

Kram

Råplugg

Nu är det råplugg som gäller!! Jag är visserligen klar med mitt fältarbete, men jag har en del böcker som jag måste gå igenom så jag kan lämna tillbaka dem innan jag åker söderut (om mindre än två veckor...). Men för tillfället så är det Hindi som får går före allting annat. Två prov är inplanerade till helgen, både skriftligt och muntligt. Jag försöker plugga överallt: i allrummet, på taket, på kaféer, i samspråk med andra och tyst för mig själv. Vissa fraser sitter som berget, men när de ska fram så blir det frontalkrock i hjärnan och något helt annat kommer ut. Meningsuppbyggnaden är väldigt annorlunda, och det nya alfabetet är skitsvårt eftersom det finns kanske fyra olika tecken för ljud som är snarlika varandra och det är näst intill omöjligt att urskilja vilket av dem det är.

Till råga på allt är det folk från Uppsala universitet som ska närvara under våra prov och jag antar att de vill veta lite vad vi lärt oss eftersom det är via Uppsala vi fått möjligheten att läsa Hindi.

I övrigt är det mycket fester nu. Ikväll har vi bjudit in ett gäng Göteborgare att äta middag med oss i vårt hem. Imorgon är det dags för bröllop, nästa vecka födelsedagskalas och säkert någon avskedsfest innan vi åker. Och så får vi ju inte glömma luciatåget vi ska gå i Assi som vi tränar (någorlunda flitigt) inför.

Jag känner mig inte redo för att åka härifrån än. Vart tog tiden vägen?

Såhär ser det ut när jag pluggar på taket :P