This is India

Så är den då här. Vår sista dag i Varanasi som har blivit ett hem för oss. Att säga hej då är avskyvärt. Det gör ont i hela kroppen och det känns som om hjärtat ska brista. Dels för att vi lämnar de människor som ställt upp för oss bakom oss utan att veta om vi någonsin kommer se dem igen. Det gör också ont att lämna resten av gruppen. Dels för att man avundas dem som har en vecka kvar att stanna i Assi men också för att de blivit som familjemedlemmar efter tre månader tilllsammans. Kommer kännas konstigt att komma hem igen och helt plötsligt få ha ett privatliv. Jag saknar mitt privatliv men jag kommer också sakna den gemenskap som vi har haft på Ganga Mahal. Hur man än mår så finns det alltid någon som lyssnar och förstår, alltid någon att ty sig till. Vi fungerar som en familj ihop.
I alla fall. Det är inte meningen att tråka ut med sorgsna tankar. Indien har varit bra för mig på många sätt. Kanske främst för att man får träna på tålamodet som inte brukar vara min starkaste sida. I Indien är det ingenting som fungerar som man tänker sig att det ska. Tid är ett relativt begrepp, men saker och ting har en tendens att alltid ordna sig.
Så i mitt sista blogginägg från Varanasi tänkte jag bjuda på lite bilder från "mitt" Indien:
Man kan inte undvika att se gatubarnen. Oftast kommer de fram och rycker en i ärmen och pekar på munnen. Vi hade fått stränga förhållningsorder om att inte ge pengar till tiggare i Assi eftersom vi då aldrig skulle bli lämnade ifred. Men eftersom detta varit mina sista dagar i staden (för den här gången) så gjorde jag ett undantag. 100 rupies (motsvarande ca 15 SEK) gav mig de största leenden jag sett på dessa ungar. Sen försökte de såklart få mer pengar men när jag sa att jag inte hade mer ryckte de på axlarna och flinade ganska nöjt.

I Indien tuggar man pan. Pan är en sorts tuggtobak som ligger i ett blad som man tuggar på och spottar ut saften. Smaken är väldigt trevlig om än ganska annorlunda för mina västerländska smaklökar. Mindre trevligt är de röda spottloskorna som man ser överallt.

I Indien åker man Ricksha. Antingen cykelricksha eller autoricksha. Det är ett väldigt trevligt färdsätt och man hinner se väldigt mycket av omgivningarna. Minus för trafikoljudet som är öronbedövande. Konstigt nog kommer jag nog sakna det ljudet hemma i Sverige.

I Indien kan man shoppa. Ofats slänger de fram precis allt de äger på golvet så man verkligen ska få en överblick av valmöjligheterna (som ganska ofta är helt hysteriska färgkombinationer, material och mönster). Det måste ta en evighet för butiksinnehavarna att städa iordning efter varje kund....

Grönsaker köps bäst färska från diverse gatustånd för en billig slant.

Shoppinggatan Godowlia är helt hysterisk och inkastare sliter i en direkt man visar sig. Konstigt nog lyckas man ändå alltid samma i precis samma affär som gången innan. Det går nog bra för den affären som har råd med så många inkastare...

I Indien lagar man oftast mat på golvet. Man sitter på golvet och samtalar, man äter på golvet och ibland sover man på golvet. Ska bli svårt att vänja sig vid köksbordet igen....

I Indien går barnen i skolan. De flesta av dem i alla fall. De flesta skolbarn har också små käcka skoluniformer i enhetliga färger. Mycket trevligt.

På Ganga Mahal busar vi som syskon. Min bikini svävade fritt i luften en morgon när jag vaknade. F hade en "blodig" tampong på sitt rum (färgad med diwalifärg) och det senaste i raden hyss råkade grabbarna grus ut för. Gissa vem som var hjärnan bakom den aktionen... :)

Så det här är mitt Indien. Nästa inlägg levereras från sydligare breddgrader. Men det kan dröja ett tag då vi först har en 60 timmar lång tågresa framför oss och sen ett späckat schema på plats i Kerala.

Puss.